Förra året var antagligen ett av de bästa någonsin i mitt liv. Äntligen flyttade jag ihop med Kim! Och vi trivs väldigt, väldigt bra här i Ronneby! Jag känner också att jag valde rätt utbildning - och att jag verkligen trivs med skolan, utbildningen och alla nya vänner... Kim har börjat jobba igen efter operationen, och det känns skönt, även om  han såklart har ont ibland. Jobbet ja, varje vecka ligger han ute på dom svenska vägarna, och ska jag vara helt ärlig så har jag redan för länge sedan tröttnat på det - jag saknar honom så oerhört mycket i veckorna att jag bara inte vet vart jag ska ta vägen! Att få träffa honom så lite som sex dagar i månaden... men nu blir det bättre för nu har han frivecka var fjärde vecka - och det är underbart!

Att det är ensamt gör dock att alla argument vi haft för att skaffa hund tidigare har blivit ännu starkare! För mig var det i alla fall en ganska stor chock att gå ifrån att bo tillsammans med mamma och alla syskonen och Kim till att helt plötsligt vara helt själv i veckorna - saknar verkligen sällskap.  Och även om jag har en massa vänner och en massa plugg så är det ändå inte tillräckligt för att fylla dagarna. Jag hoppar också in som vikarie på olika förskolor då och då. Inte för pengarnas skull utan för att jag älskar barn och för att det skulle bli alldeles för ensamt annars.

I övrigt funkar livet bra. Älskar Kim mer än någonsin, och är lika nykär som alltid - men just nu är det dax för mig att ta bilen och åka och hämta honom borta vid åkeriet - för en gångs skull är han hemma i vettig tid!!

Kram