För er som känner mig kommer det knappast som någon nyhet att jag älskar att läsa, och att jag tidigare läst i princip all min lediga tid... Något av det jag uppskattar mest här i livet är en riktigt välskriven bok! Helst läser jag en riktigt ruggig deckare, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta andra typer av litteratur. Som bevis på det tänkte jag idag ge ett litet tips om Kahlil Gibran.

Denne man föddes i slutet av 1800-talet i Libanon för att senare emigrera till USA. Han var konstnär och författare, och ett av hans verk heter Profeten. Det är en samling av 26 poetiska essäer som rymmer betraktelser över livets mysterier. Den skrevs i början av 1920-talet och ligger än idag på den internationella bestsellerlistan och används fortfarande flitigit vid bröllop, barndop och begravningar. Nedan följer två utdrag ur denna skrift. Bilden i slutet av texten återfinns i boken Profeten som är illustrerad av författaren själv.



Dina barn

Dina barn tillhör inte dig,
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
de kommer genom dig, men inte från dig,
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar,
ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i morgondagens land
som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem,
Men försök inte att göra dem lika dig själv.
Ty livet går inte tillbaks, och dröjer inte vid igår.
Ni är de bågar från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig
och han böjer dig med sin makt
för att hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i bågskyttens hand.
För liksom han älskar pilen, som flyger, älskar han också bågen,
som är stadig.



Ur: Om kärlek

Men låt det vara rymd i er samhörighet och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät icke av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.
Giv era hjärtan, men icke i varandras förvar, ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära, ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Människors möte av Hjalmar Gullberg

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred;
sådant var främlingas möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.


Det kan tyckas sorgligt att skriva eller säga så. Att drömma om en värld med bara korta, flyktiga möten. Men hur mycket enklare är det inte innan engagemanget sätter in..?

Jag har en tendens att dras till långa möten tror jag. Att dras till ensamma eller ledsna människor som bara behöver Någon. Det är inget jag självmant väljer. "Det bara blir" som Emil i Lönneberga säger om sina hyss. Hur mycket enklare hade det inte varit om livet varit flyktigt... Om man aldrig lärt känna någon tillräckligt väl för att engagera sig... Tillräckligt väl för att bry sig.. Tillräckligt väl för att vilja vara just Någon...

Det finns absolut personer i mitt liv som jag aldrig skulle vilja leva utan. Möten på djupare plan gör att det säkert finns personer där ute som inte vill leva utan mig. Mänsklighetens paradox? Dem vi möter, pratar med och ger en hjälpande hand på vägen - dem bryr vi oss om, gör det svårt att gå. Samtidigt hade livet varit mycket enklare, om än mer innehållslöst, och vi inte gjort det. Jag har aldrig önskat att jag inte skulle ha mött någon enda av de personer jag mött. De gör mig oftast starkare och säkrare i mig själv, och de får mig att utvecklas som människa. Jag hade inte varit den jag är idag om inte vänner och andra i min närhet format mig.

Så hur lätt är det då att gå? Omöjligt, skulle jag vilja svara. Jag varken kan, eller vill, vända ryggen till och bara gå. Inte lyssna. Inte göra ett försök att förstå i alla fall... Kanske lyckas jag inte alltid. Kanske lyckas jag bara sällan. Men jag skulle aldrig kunna låta bli att göra ett försök. Jag vill kunna finnas när jag behövs, lika väl som jag vill att någon ska finnas för mig när jag behöver det. Vänner är viktiga. De finnns. Glöm inte bort det.

Någon har klarat sin första omtenta! Trodde verkligen aldrig jag skulle vara glad över att säga det, men det är jag! Känns grymt skönt att ha det gjort..!

Haha och det är inte det enda som känns skönt..! Igår fullkomligt krossade jag Leo och Kim i ett av deras dataspel! Gissa om det kändes bra eller..?! Särskilt som Leo sa "men ni tjejer har ju ingen chans" innan vi började! Haha akta er pojkar små, för mos det blev ni!

I övrigt är det som vanligt en massa plugg. Det känns skönt att ha kommit igång igen med föreläsningar efter "lovet". Idag var det repetition från mikro-delen i den första kursen av samhällsekonomi - helt okej. Man kommer faktiskt ihåg mycket mer än man tror!

Annars händer det inte så mycket. Imorgon blir det väl antagligen lite till av den där hemska excellabben innan den ska lämnas in. Jag gillar inte att ha sådant hängande över mig, så nu måste vi verkligen se till att få in den!

Imorgon ska jag försöka skriva något vettigt här, och inte bara en massa trams... Men det har varit lite ont om tid idag... hittade förresten världens snyggast kuddar till soffan idag, nån som vill komma och provsitta..? Hur mysigt som helst! Bjuder gärna på lite fika med... ;-p

Är något som alla verkligen behöver så är det någon att lita på. Någon att få dela allt jobbigt, och även alla glädjeämnen, med. Någon att alltid kunna ringa och prata med när det verkligen behövs. Någon man kan väcka mitt i natten och som man ändå kan höra ler i andra änden av telefonen av din röst. Av att få vara ditt stöd när det behövs.

Det är kanske något som oftast är lättare för tjejer. Tjejer pratar. Tjejer pratar alltid om allt. De kan och vågar visa sina känslor på ett helt annat sätt än killar. Killar som alltid ska vara tuffa och aldrig visa någonting på utsidan, men som ändå är ledsna och nere och gråter - bara det att de inte vågar låta någon se eller veta om det. Och en viktig sak till, killar kan inte kramas...!

Så är det tyvärr. Vem minns inte högstadiet en måndag morgon? Tjejer i stora klungor överallt som skriker "Heeej! Gu' va kul å se dig igen gumman!" och kastar sig om halsen på varandra efter att bara ha varit ifrån varandra en helg - och killar som hänger lite halvcoolt runt skåp och bänkar och hälsar varandra med lätta boxningar på överarmen och "Fan va kasst HV spelade."

Killar ska helt enkelt helst av allt bete sig som oförstörbara robotar med stenansikte och inte säga ett ord eller visa en min när kompisarna säger "Fan jag hörde att den där snygga blondinen dumpade dig... Men va fan, det är ju Folkets Park den här helgen, så brudar finns det ju alltid gott om..." Där ska killen ifråga klämma in ett litet fånigt skratt... De ska skratta åt sig själva fast kanske "den där blondinen" var deras livs kärlek! Så går det inte till när en tjejs bästa väninna ska trösta sin tjejkompis som blivit dumpad. För det första tillåts en tjej att ringa och gråta, men det gör inte en kille... När man väl har pratat i telefon en halv evighet så är det dags att bästa vännen kommer över. Ni sitter sedan i sängen och dricker te och pratar hela natten och du kramar henne och håller om henne och säger att allting kommer att ordna sig och att han ändå var ett svin som inte var värd en så bra människa. Framåt småtimamrna somnar ni efter att ha gråtit floder båda två och dagen efter skiter man i allt annat än att se till att tjejkompisen har det bra.

Det är bara en av många saker som är så orättvisa i livet. Män kanske har högre lön än kvinnor, men kvinnor har alltid någon som bryr sig om dem. Det finns alltid någon för dem där, någon som de kan lätta sitt hjärta för. Och det är viktigt. Mycket viktigare än materiella saker. Så stackars alla fattiga män... Men säger jag nu inte emot mig själv? Påstod jag inte nyss att vi alla behöver någon vi litar blint på? Någon vi kan anförtro allt? Givetvis är det så, så se dig om i din omgivning. Där finns säkert många som behöver en person de alltid kan lita på. Någon som alltid ställer sig på deras sida, oavsett omständigheter. Någon att få prata med och få en kram av när det verkligen behövs. Sådana människor är guld värda! För världen är du kanske bara en enda människa, men för en människa kan du vara hela världen...

Våga se dig om...

Så skulle man kunna beskriva den kommande veckan! Jag är nämligen LEDIG! Så himla skönt! Inte en förläsning och framför allt ingen tenta att plugga till! Bara göra ingenting (okej svara på några frågor vi fick av Sune, men men...) slappa och ha det allmänt underbart! Det ska bli en massa långa promenader längs den underbart vackra strandpromenaden, alldeles för många timmar på msn för att ta igen sånt man inte hunnit med, alldeles för mycket blogande å självklart ska jag hinna med att skämma bort min älskade pojk riktigt ordentligt..! Förstår inte hur någon kan stå ut med mig dagarna innan en tenta ;-p

Igår firade vi i alla fall att älskling nu är ett år äldre och Regina och Lisa var på besök! Det är alltid lik roligt att få besök :-D Vi åt, pratade och gick och kikade lite på stan. Leo, Jimmy m.fl. har lanat klart nu så snart kommer väl mer eller mindre allt att återgå till lite mer normala rutiner igen ;-p Städade gjorde vi också igår innan vi fick besök så jag vet knappt ens vad jag ska göra med all tid nu! Så himla skönt det var riktigt, riktigt länge sedan man kände sig så här ledig!

Hur fick man fram den kalkylmässiga kapitalkostnaden efter skatt nu igen? Vad var skillnaden mellan det och kapitalvärde efter skatt? Var det vid vertikal eller horisontell snittning som man använde reguladetri? Vad är balanserat styrkort och intellektuellt kapital?

Ovanstående (och ungefär tusen andra saker) är sådant som snurrar i huvudet dagen före omtenta i ekonomistyrning! Och hur kan jag då vara så säker på det? Jo, för idag är det dagen innan omtentan i ekonomistyrning..! Jag är nervös! Så jag var bara tvungen att sätta mig här och skriva av mig lite nervositet. Underligt hur de kan kännas bättre efteråt, men det gör det! Det är ungefär som när man är riktigt ledsen eller arg och sätter sig och skriver i dagboken, det känns också mycket bättre och lättare efteråt.

Idag har jag då som ni kanske redan gissat pluggat, pluggat - och så har jag pluggat lite också... Det är fortfarande skitsvårt att veta hur man ska plugga och vad man ska plugga på eftersom vi ju får ha med oss litteraturen. Men klart man gör ett tappert försök. Dessutom är det här min första omtenta, och fler ska det katten inte bli! Det känns hur surt som helst att slösa bort en hel fredag, som man kunde varit ledig, på att sitta och skriva omtenta i fem timmar! Precis som förra gången kommer jag säkert att gå tre minuter innan tiden är slut...

Imorgon är det ju också den 13 februari och då fyller min älskade lillpojk 21 år! Så mycket till firande kommer det nog inte bli förrän på lördagen iofs. Kim jobbar nämligen eftermiddag så han har redan åkt till jobbet när jag kommer hem ifrån tentan :-( Dålig tajming..!

Idag är det alldeles mulet och tråkigt utanför fönstret. Solen vill inte titta fram ens för en liten sekund. Snön ligger dock vit och fin lite här och var och lyser upp, så det är inte så mörkt ändå. Det märks också att solen är framme längre och längre för varje dag som går. Idag när jag vaknade strax efter halv åtta så var den redan uppe.

Nehe, tyvärr borde (och måste) jag återgå till mina böcker, för om jag inte gör det och misslyckas även på omtentan kommer jag hela tiden att grubbla på om jag kunde ha gjort mer för att lyckas... På tal om misslyckade så delar jag gärna med mig av några fina ord på vägen om just misslyckande. Som med många bevingade och vackra ord så är ursprunget okänt...


Lärdomar av att misslyckas

Ett misslyckande betyder inte att jag är en förlorare - det betyder att jag inte har lyckats än.
Ett misslyckade betyder inte att jag ingenting har åstadkommit - det betyder att jag har lärt mig någonting.
Ett misslyckade betyder inte att jag har varit dåraktig - det betyder att jag vågade försöka.
Ett misslyckade betyder inte att jag saknar förmåga - det betyder att jag måste göra något annorlunda.
Ett misslyckade betyder inte att jag är värdelös - det betyder att jag inte är perfekt.
Ett misslyckade betyder inte att jag slösat bort mitt liv - det betyder att jag har en bra anledning att börja om.
Ett misslyckade betyder inte att jag aldrig mer kommer att lyckas - det betyder att jag får öva mer.

Igår var bara en "sån där" dag. Den var hemsk. En sån där dag där när man verkligen bara vill gå tillbaka och lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. En sån där dag när allting ändå bara kommer att gå åt helvete. Föreläsningen var väl okej. Sen grupparbete efteråt. Stress för att hinna med tåget som alltid. När man kommit hem visste man att där väntade mer grupparbete. Ne, igår kände jag bara för att ge upp!

Därför var det så himla underbart att få komma hem. Där stod älskling i köket med middagen färdig. Dessutom fick man en stor varm kram. Det finns bara ingenting på hela jorden som är mer underbart än en kram från någon som verkligen, verkligen älskar en. Man kan verkligen känna kärleken bara strömma emot en! Det var så skönt! Och efter middagen när jag bara skulle upp till sovrummet och byta om så kom han efter mig och la mig hos sig. Jag vet inte hur länge vid låg där i sängen. Jag lyssnade på hans hjärta som slog och han höll bara om mig och strök mig över håret och var allmänt underbar. Från fönstret såg man som vanligt havet. Solen glimtade till här och var på den molnbeströdda himmelen och kysste havet så vackert. Världen stod stilla där en liten stund. Det var bara ett så fint ögonblick! Visst för att jag älskar och uppskattar varje dag tillsammans med min underbara lilla pojk, men vissa guldkorn kommer jag att gömma längst in i hjärtat och ta fram ibland och minnas, men akta mig mycket noga för att tappa. Jag har många sådana från våra år tillsammans. Men igår var det så vackert. Så underbart. Det var verkligen helt ordlös kommunikation. Han visste vad jag själv ville och behövde utan att jag ens visste det själv. Jag börjar nog så smått inse hur nära vi faktiskt har kommit varandra under de här åren...

Och det är inte utan att jag vill komma ännu närmare. Jag hoppas jag får många, många fina år med min älskade Kim framöver. Just nu är relationen djupare än någonsin, och jag skulle aldrig vilja leva utan honom!

Jaha, så satt man ännu en gång framför datorn istället för att göra allt det där som man kanske borde göra, typ plugga till omtentan och så ;-p

Idag står ytterligare en föreläsning i samhällsekonomi så programmet. Det är riktigt ruskigt intressant även om själva namnet kanske antyder viss tristess. Det börjar också bli läskigt när man tänker på framtiden. Nu har jag klarat av mer än halva tiden fram till min bachelor's degree. Visserligen har jag redan bestämt mig för att läsa magister direkt efter och vid samma högskola, men efter magisterexamen väntar en del viktiga beslut som jag är väldigt glad att jag slipper ta redan nu! Ärligt talat har jag nog ingen aning om var någonstans jag vill läsa min masterexamen bland annat!

Haha på tal om samhällsekonomin så har vi en hyfsat skön föreläsare just nu. Hur som så drog han en liten kort historia  om lärdomar på tavlan innan vi slutade en av föreläsningarna någon gång i förra veckan. Historien gick så här:
Det var en gång tre möss som var ute på promenad. Plötsligt kom de till en pöl. Den första musen blev lite tveksam men gick runt pölen, precis vid kanten. Den andra musen var ännu mer tveksam och tog en ännu längre omväg. Den tredje musen såg ju hur de andra två hade tvekat så han backade, tog sats och landade... mitt i pölen!

"Och vad kan man då dra för slutsats av det här?" frågade vår föreläsare.

 - Jo, ju mer sats desto blötare mus. Och med detta avslutade han föreläsningen. Min klass kanske har konstig humor, men vi tyckte iaf det var kul ;-p