Så var alltså festen över - och jag måste säga att jag och Kim är så nöjda och glada! Jag hoppas alla hade så kul som de verkade ha! Själv hade jag en underbar kväll tillsammans med er alla som betyder så mycket, det kommer kännas så ensamt för oss att flytta ifrån alla er så LOVA att komma och hälsa på oss i Ronneby!

I övrigt så vill vi bara tacka för allt underbart sällskap (en gång till) och självklart för alla superfina presenter! Tack! Tack! Tack! Ha det nu bäst allihop och hör av er ofta!


Vi ses i Ronneby!


//Emma och Kim

Jag önskar dig tillräckligt mycket sol
för att ditt liv ska varra ljust.
Jag önskar dig tillräckligt mycket regn
för att du ska kunna uppskatta solen.

Jag önskar dig tillräckligt mycket lycka
för att du ska bevara livslusten.
Jag önskar dig tillräckligt mycket sorg
för att även små glädjeämnen ska verka stora.

Jag önskar dig tillräckligt många vinster
för att du ska få allt du behöver.
Jag önskar dig tillräckligt många förluster
för att du ska uppskatta allt du har.

Jag önskar dig tillräckligt många välkomnande
för att du ska klara av det slutgiltiga avskedet.

Välkomna till:

 

Emmas och Kims flyttfest!!

  

Tyvärr lämnar vi Vetlanda till hösten, men innan dess ställer vi självklart till med en hejdundrandes flyttfest! För att vara säkra på en dunderfest firar vi Emmas 20 års dag i förväg samtidigt!

 

Från den första september bor vi i Ronneby. Alla som har vägarna förbi, eller känner för att åka ner och hälsa på, är självklart varmt välkomna! Ny adress blir Blasius Köningsgatan 17A, 372 35 Ronneby.

 

Lördagen den 21 juli smäller det! Stor fest med alla från förr och nu, både ifrån Kims och Emmas sida, samlas för en kul kväll! Festplatsen blir Emmas sommarstuga, Sjöholmen, som ligger ungefär mitt emot Östanå, fast på andra sidan sjön. Jag skickar med en vägbeskrivning, men för er som är osäkra eller helst inte vill köra själva är det bara att ringa Emma så försöker vi ordna skjuts eller samkörning dit ut med någon som hittar. Det är inte världens lättaste! Ta heller inte den sänkta raggarbilen, eller mammas och pappas nytvättade bil ? det är grusväg sista biten!

 

Då gästlistan även innehåller några yngre gäster leker vi lekar, grillar och spelar inom- och utomhusspel (om vädret tillåter) på dagen, ju fler som vill vara med, desto roligare! Det finns antagligen också möjlighet att åka ring efter motorbåt, så ta med er badkläder om det är fint väder! Till kvällen åker de yngsta gästerna hem och sjöslaget kan börja! Vi inleder med tävling, ju fler som är med desto bättre, men ingen kommer att bli tvingad. Sedan blir det musik, spel, lekar, dricka och fest natten lång. De allra flesta är mellan 18 och 20 år gamla. Övernattningsmöjlighet finns för de som önskar eller inte har skjuts hem.

 

Anmäl dig till Emma 070 394 9224 eller [email protected] eller till

Kim 070 843 1232 eller [email protected] senast 18 juli! Säg också till ifall du vill sova över och om du är allergisk emot någonting!

 

Så många som möjligt får gärna ta med sig något roligt inomhus- eller utomhusspel! Det vore också kul om ni allihop tog med er något gott att äta på kvällen, chips, snacks, godis, eller något annat så blir det lite knytkalas. I övrigt står jag och Kim för mat, även om vi kanske vill ha lite hjälp med matlagningen! Dricka finns, av alla de sorter till maten? men för er som vill är det naturligtvis fritt fram att ta med mer! För er som dricker alkoholfritt finns det.

             

Vägbeskrivning (med start i centrala Vetlanda)

 

1. Kör på väg 31 mot Korsberga. Fortsätt ca 4 kilometer.
2. I fyrvägskorsningen där Hagéns ligger till vänster ska ni svänga åt höger, mot Myresjö. Följ vägen knappt tre kilometer tills vägen slutar i ett T-kors. På vägen ska ni passera en järnvägsbro, en ridbana för hästar med vitt staket och en smal bro med Hjärtån under.
3. Sväng till höger, mot Myresjö, i T-korset. Fortsätt drygt 3 kilometer på vägen. När det kommer två grusvägar tätt efter varandra ska ni svänga in på den minsta av dem, det finns en skylt som det står ?Gravfält 500m? på.
4. Fortsätt på världens minsta grusväg i 1300m. Ni kommer att passera gravfältet och en mängd småvägar på sidorna, men håll er till den ?stora? grusvägen! OSB. Bönderna kör som galna med sina traktorer så kör SAKTA! Kör heller inte in på de små söta bivägarna, 90% av dem slutar i ett kärr! Vi vill helst inte ta dit en traktor och dra upp er!
5. Vägen delar sig i ett T-kors och ni ska om igen hålla till höger. Precis vid vägskälet är det en liten bro till vänster. Finns det ingen bro är ni fel ute. Kör då INTE in till höger och fastna i kärret. Sväng vid rätt vägskäl! Har ni svängt vid rätt vägskäl kommer ni till en välskött liten gård. Kör förbi boningshuset och så till höger nedför en liten backe, rakt över deras gårdsplan. Fortsätt följa vägen som svänger till höger. Nu ska ni ha en stenmur och en åker på vänster sida. Fortsätt följa vägen som gick från liten, till att bli mindre! (Ja, vi har haft dit en amerikansk glidare en gång, NEJ det är inget jag rekommenderar!)
6. Sväng till höger vid, tja jag kan inte kalla det väg, men det är i alla fall klippt. Den lilla ?vägen? verkar leda rakt ut i fältet, och det är väldigt trångt då man ska igenom öppningen i stenmuren ? lugn bara lugn, ni är på rätt spår! Följ ?vägen? och se en knuttimmrad 1600-talsstuga uppe på kullen. Parkera och ni är framme!

 

För en gångs skull så har vi lite tur. Cykelfrämjandet har varit ute och cyklat och målat vita pilar med sprejfärg i alla korsningar fram till gravfältet från McDonalds-rondellen. Om ni är osäkra i korsningarna kan ni stanna och se ifall ni hittar pilarna! Karta finns bifogad i mailet som ni alla fått.

Jag lovar er att jag är den första att skriva under på det! Så när allting äntligen ordnat sig till det bästa så vänds allt upp och ner igen. Allting ställs på huvudet, och man står där utan att riktigt veta vad man ska göra. Egentligen finns ju ingenting man kan göra. Bara fortsätta och se var man hamnar. Två år. Egentligen är det en väldigt kort tid. För kort tid för att hinna med allt man vill. Jag älskar dig så mycket Kim, varför är livet så orättvist?!

Förra veckan kom Jörgen, Eva och Lucas hit ner till de djupa Småländska skogarna. Nu har jag träffat hela, tjocka släkten på Kims sida. Känns på något sätt kul att ha träffat dem alla, man ser ju så tydligt vad som kommer ifrån vem! Och jag är inte så lite stolt, självklart tycker jag ju att han har ärvt det bästa av dem alla!

Livet  går vidare. Min älskade mormor! Det är fortfarande... jag har nog varit i chocktilltånd ända sedan sista gången jag träffade henne antar jag. Älskade mormor! Jag talade på begravning. Prästen grät. Något måste jag ha gjort rätt, även om rösten inte var den säkraste.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Till alla som kände Ingrid 

Idag på morgonen saknades någon. Någon blev saknad. Någon är saknad. Trots att denna person var gammal och sjuk var ingen riktigt förberred, tror jag. Kanske bara hon själv.

Jag tror inte på Gud. Inte heller tror jag på himmelriket eller änglar ? men för mig är hon ändå en ängel. Så snäll och engagerad. Så glad. Jag kommer att sakna henne länge, men minnas henne ännu längre.

Jag sörjer, men vet att jag måste gå vidare. Och jag ska också gå vidare. Men först måste något hända. Det finns ett uttryck som lyder så här; så länge någon minns en är man inte död. Det tror jag på, så därför måste jag göra något innan jag går vidare. Jag plockar små guldkorn av vår tid tillsammans, och de guldkornen gömmer jag längst inne i mitt hjärta. Ibland kommer jag att ta fram dem för att minnas, men jag kommer vara mycket försiktig så att jag inte tappar ett endaste av dessa dyrbara korn. Ja, jag kommer att gå vidare. Men först måste jag få vara ledsen. Få sörja.

Idag på morgonen saknades någon. Hon kommer att saknas i resten av mitt liv. Men jag måste ändå leva vidare, precis som ni. Och då det känns tungt kanske den här raden kan ge er lite hopp; så länge någon minns en är man inte död. Jag kommer att sakna henne länge. Men jag kommer att minnas henne ännu längre.Vila i frid Ingrid.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Och jag talade inför hennes närmaste efteråt på mottagningen också. Otroligt jobbigt. Hon var så älskad..

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag har blivit ombedd att tala här idag, men inte av vem som helst ? utan av Ingrid själv. Det var den sista gången jag verkligen pratade med henne. Hon bad mig om en tjänst, och varför skulle jag ha nekat henne det? Så jag lovade henne att göra den tjänsten, och nu efteråt varken kan eller vill jag bryta ett löfte. För detta är en saga utan lyckligt slut. Ingenting blir någonsin som det var förut. Men den som blundar slipper se hur det ser ut. För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut? Jag tänker så mycket på den där uppsatsen om dödshjälp som jag skrev i tvåan. Om rätten att bestämma över sitt eget liv. Jag har alltid varit för dödshjälp, men om jag sett då vad jag sett nu ? hur mycket mer glöd och engagemang hade inte då min uppsats innehållit! Tänk om jag börjat kämpa redan då! För det var vad mormor bad mig om, den där dagen. Att tala i kyrkan ? och att berätta om just rätten att bestämma över sitt eget liv. En rätt som inte hon hade, men önskade sig över nästan allt annat. Och även om ingen kommer skylla på mig, så tar jag på mig skulden till ödet för dig. Ingen ska behöva genomlida allt det som min mormor var tvungen till! Ingen ska behöva dö så, eller leva emot sin vilja! Och det löftet jag gav henne, det var att aldrig sluta berätta min mormors historia, för kanske det någon gång kommer att hjälpa någon annan. Rätten att bestämma över sitt eget liv, den måste alla få ha. Om man överhuvud taget ska prata om mänskilga rättigheter måste dödshjälp bli en av dem. Alla människor är inte kapabla till att ta sitt eget liv, men de måste fortfarande ha precis samma rätt till det! Härmed, och inför alla er, lovar jag därför att aldrig sluta berätta min mormors historia. Och jag önskar, naturligtvis, att så många av er som möjligt gör detsamma. När timglaset blir tomt och sanden rinner ner, så lyser inte solen på våran Ingrid mer. Jag är själv inte rädd för att dö, men jag är livrädd för att dö så som Ingrid. Därför tänker jag göra vad jag kan för att ge människor rätten att bestämma över sina egna liv.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


//Emma