Jag lovar er att jag är den första att skriva under på det! Så när allting äntligen ordnat sig till det bästa så vänds allt upp och ner igen. Allting ställs på huvudet, och man står där utan att riktigt veta vad man ska göra. Egentligen finns ju ingenting man kan göra. Bara fortsätta och se var man hamnar. Två år. Egentligen är det en väldigt kort tid. För kort tid för att hinna med allt man vill. Jag älskar dig så mycket Kim, varför är livet så orättvist?!

Förra veckan kom Jörgen, Eva och Lucas hit ner till de djupa Småländska skogarna. Nu har jag träffat hela, tjocka släkten på Kims sida. Känns på något sätt kul att ha träffat dem alla, man ser ju så tydligt vad som kommer ifrån vem! Och jag är inte så lite stolt, självklart tycker jag ju att han har ärvt det bästa av dem alla!

Livet  går vidare. Min älskade mormor! Det är fortfarande... jag har nog varit i chocktilltånd ända sedan sista gången jag träffade henne antar jag. Älskade mormor! Jag talade på begravning. Prästen grät. Något måste jag ha gjort rätt, även om rösten inte var den säkraste.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Till alla som kände Ingrid 

Idag på morgonen saknades någon. Någon blev saknad. Någon är saknad. Trots att denna person var gammal och sjuk var ingen riktigt förberred, tror jag. Kanske bara hon själv.

Jag tror inte på Gud. Inte heller tror jag på himmelriket eller änglar ? men för mig är hon ändå en ängel. Så snäll och engagerad. Så glad. Jag kommer att sakna henne länge, men minnas henne ännu längre.

Jag sörjer, men vet att jag måste gå vidare. Och jag ska också gå vidare. Men först måste något hända. Det finns ett uttryck som lyder så här; så länge någon minns en är man inte död. Det tror jag på, så därför måste jag göra något innan jag går vidare. Jag plockar små guldkorn av vår tid tillsammans, och de guldkornen gömmer jag längst inne i mitt hjärta. Ibland kommer jag att ta fram dem för att minnas, men jag kommer vara mycket försiktig så att jag inte tappar ett endaste av dessa dyrbara korn. Ja, jag kommer att gå vidare. Men först måste jag få vara ledsen. Få sörja.

Idag på morgonen saknades någon. Hon kommer att saknas i resten av mitt liv. Men jag måste ändå leva vidare, precis som ni. Och då det känns tungt kanske den här raden kan ge er lite hopp; så länge någon minns en är man inte död. Jag kommer att sakna henne länge. Men jag kommer att minnas henne ännu längre.Vila i frid Ingrid.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Och jag talade inför hennes närmaste efteråt på mottagningen också. Otroligt jobbigt. Hon var så älskad..

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag har blivit ombedd att tala här idag, men inte av vem som helst ? utan av Ingrid själv. Det var den sista gången jag verkligen pratade med henne. Hon bad mig om en tjänst, och varför skulle jag ha nekat henne det? Så jag lovade henne att göra den tjänsten, och nu efteråt varken kan eller vill jag bryta ett löfte. För detta är en saga utan lyckligt slut. Ingenting blir någonsin som det var förut. Men den som blundar slipper se hur det ser ut. För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut? Jag tänker så mycket på den där uppsatsen om dödshjälp som jag skrev i tvåan. Om rätten att bestämma över sitt eget liv. Jag har alltid varit för dödshjälp, men om jag sett då vad jag sett nu ? hur mycket mer glöd och engagemang hade inte då min uppsats innehållit! Tänk om jag börjat kämpa redan då! För det var vad mormor bad mig om, den där dagen. Att tala i kyrkan ? och att berätta om just rätten att bestämma över sitt eget liv. En rätt som inte hon hade, men önskade sig över nästan allt annat. Och även om ingen kommer skylla på mig, så tar jag på mig skulden till ödet för dig. Ingen ska behöva genomlida allt det som min mormor var tvungen till! Ingen ska behöva dö så, eller leva emot sin vilja! Och det löftet jag gav henne, det var att aldrig sluta berätta min mormors historia, för kanske det någon gång kommer att hjälpa någon annan. Rätten att bestämma över sitt eget liv, den måste alla få ha. Om man överhuvud taget ska prata om mänskilga rättigheter måste dödshjälp bli en av dem. Alla människor är inte kapabla till att ta sitt eget liv, men de måste fortfarande ha precis samma rätt till det! Härmed, och inför alla er, lovar jag därför att aldrig sluta berätta min mormors historia. Och jag önskar, naturligtvis, att så många av er som möjligt gör detsamma. När timglaset blir tomt och sanden rinner ner, så lyser inte solen på våran Ingrid mer. Jag är själv inte rädd för att dö, men jag är livrädd för att dö så som Ingrid. Därför tänker jag göra vad jag kan för att ge människor rätten att bestämma över sina egna liv.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


//Emma