Vadå "går inte"..? Vad menar du med det?! Det är ingen omöjlighet alls! Att segla en 46 meter lång tremastad skonare från 1915? Inga som helst problem med nybörjare! Inga som helst problem med blinda nybörjare! Vadå går inte?! Varför skulle det inte gå?

Ja, det fanns massor av människor som tyckte min idé vad helt galen och totalt uppåt väggarna. Nej, jag gav mig inte. Resultatet? Ett seglarläger på åtta dagar ombord på den danska skonaren Fulton!

Men hur kommer man ens på idén...? Det började med att jag fick Lions resestipendie när jag gick i tvåan på gymnasiet. Stipendiet var just en resa till Danmark och skonaren Fulton. Först bodde jag en vecka i värdfamilj tillsammans med Kristen, en tjej från Canada. På det följde två underbara veckor ombord på Fulton! Efter lägret frågade lägerledaren om jag kunde tänka mig att komma tillbaka året efter som ledare. Vad svarar man på något sådant om inte JA! Jag hade redan lärt mig att älska skeppet och havet så mycket att jag inte ville åka hem... så självfallet svarade jag att jag gärna kom tillbaka! Året efter seglade vi inte längre med stipendiater från hela världen, utan med danska och tyska ungdomar som haft en jobbig uppväxt. Förälrarna kanske satt i fängelse eller liknande. Det var ett fint år, men det fanns så mycket mer som Fulton kunde ge. Det var under den seglatsen som tanken om att segla med blinda ungdomar föddes. Två år senare hade det äntligen blivit verklighet! Tack Lions Sonderborg som tog forslaget på allvar!

Så var det alltså dags att förbereda sig inför ett ovanligt år med Fulton. Det krockade med tentor och min systers student, men så fick det vara! Jag hade ju i alla fall fått som jag önskat! Inte kunde jag tacka nej nu! Det var en lika underbart fin vecka ombord som alltid! Ni pessimister som säger att allt är omöjligt hade verkligen lärt er något av att få vara med där! Fyra besättningsmän, två lägerledare (jag och en äldre man ifrån Lions), tre seende assistenter och så 21 helt eller delvis blinda deltagare. Och det fungerade alldeles perfekt! Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara livet ombord för er. Det är en sån där grej som man måste göra själv för att förstå det underbara i det! För det första kanske jag borde nämna att alla sover i hängkojor som knyts fast i taket i "banjen" som det heter på danska, alltså manskapsdäck. Att bara sova i en hängmatta som sakta gungar lite fram och tillbaka av vågorna är så underbart mysigt! Att få även de som var helt blinda att hitta sina hängkojor (alla såg/kändes likadana, förutom att de hade olika nummer) och knyta upp dem på rätt plats med rätt knopar varje natt var inget bekymmer. Inte heller att laga maten ombord i den gungande kabyssen (man spänner fast grytorna på spisen så att de inte ska åka iväg ;-))eller att skala morötter, diska, skrubba däck, klättra upp i den 26 meter höga masttoppen eller något annat. Att sätta segel är något som kräver tajming, precision och styrka - inget problem det heller! Det var en helt underbar vecka, med många nya vänner, nya lärdomar och nya kunskaper. Kanske ska jag nämna att anledning till att jag ens försökte mig på den här idén var att jag en gång hade en scout-kompis som var helt blind - men inte på något sätt lät det hindra honom. Att bo ihop med så många blinda under en vecka är dock något helt annat - men minst lika bra såklart :-p Ja, ibland tar det lite längre tid. De flesta bor hemma och behöver inte göra särskilt mycket hemma. Deras föräldrar har sorgligt nog insett att det tar mindre tid att göra det själva än att be dem om hjälp. Men på havet är den enda klockan solen. När den går upp vaknar man, när den går ner går man och lägger sig. På natten sitter man nattvakt. Man äter när man är hungrig och gör det man vill och behöver. Tid spelar ingen roll just där och då...

Jag inser att de som läser det här med kritisk blick kommer att tycka att jag puttar in blinda i något slags fack, för bekvämlighets skull. Att jag minsann är lika illa som alla andra med fördomar. Tyck det då! Blinda är helt enkelt ett bra ord för att förklara att en grupp med personer inte kan se! Tycker inte du det? Det är jobbigt och krångligt att skriva politiskt korrekt. Hur man än väljer att se på det så kan de ju inte se. Det är inget som upprör dem själv, så varför upprör det dig? Det är inte meningen att sätta dem i ett fack och tala om hur duktiga de är trots att de är blinda. Det är bara att sätt att säga emot alla pessimister där ute i världen. De flesta var helt underbara människor (man kan ju inte alltid gilla alla ;-)) och det jag kommer att komma ihåg dem för är deras personlighet. Men det var ändå en speciell resa, det går inte att frånkomma. Min förhoppning är att jag ska kunna göra det här till en tradition! Ett Fulton Blind Camp varje år. Det finns ridläger för de som gillar häster, läger för de som sitter i rullstol, läger för de som är hejaklacksledare och så vidare i alla oändlighet. Så varför inte ett läger för de som är blinda?

Jag bara älskar Fulton, och har så många fina minnen från henne och från alla underbara seglatser i haven runt Danmark och Tyskland. Varför skulle inte fler kunna få sådana minnen? Jag inser att det inte är något som passa alla. Så bra då att det är valfritt! Jag inser att jag är knäpp som lägger sommrarna på det istället för att jobba och tjäna pengar. De andra assistenterna ombord trodde inte ens på mig när jag sa att jag gjorde det utan att få betalt! Ska man se krasst på det så jobbar man i snitt 20 timmar om dygnet i över en vecka - för bara upplevelsen att få följa med såklart! Jag älskar det! Och jag är sååå glad att jag är galen nog att återvända varje år! Hur många så underbara chanser får man egentligen i sitt liv?!