Jag satt och bläddrade lite i en gammal dagbok och gjorde en riktigt nostalgitripp innan. Jag samlade på fina dikter där ett tag och använde dem flitigt för att imponera, bland annat på min svenskalärare Börja Jönsson (för övrigt en av de bästa lärare jag någonsin haft...!) Vi skulle hur som börja varje lektion med att en ur klassen läste upp en dikt och han hade gjort en fint litet schema över vem som skulle läsa upp när och så frågade han om någon möjligtvis kunde recitera en dikt där och då - självklart ;-) Det blev Var inte rädd för mörkret av Erik Blomberg (återfinns i diktsamlingen Jorden, 1920).

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär


Under föredraget Sammets röda droppar använde jag mig också av den sista versen i Stig Dagermans underbara dikt Nu slår en blomma ut. För att inte förstöra dikten får ni såklart läsa hela, men det är sista versen som har en mening, i alla fall i mitt hjärta...

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen
nu lyfter fågeln som är gjord av eld
Kort är flykten för en sådan fågel
hastigt vissnar trädgårdar av ljus

Kort är livet hos de ting som brinner
snart slocknar vingar över mörka hus
Snart slocknar rosorna i nattens trädgårdar
men aldrig slocknar längtan efter ljus