Människors möte av Hjalmar Gullberg

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred;
sådant var främlingas möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.


Det kan tyckas sorgligt att skriva eller säga så. Att drömma om en värld med bara korta, flyktiga möten. Men hur mycket enklare är det inte innan engagemanget sätter in..?

Jag har en tendens att dras till långa möten tror jag. Att dras till ensamma eller ledsna människor som bara behöver Någon. Det är inget jag självmant väljer. "Det bara blir" som Emil i Lönneberga säger om sina hyss. Hur mycket enklare hade det inte varit om livet varit flyktigt... Om man aldrig lärt känna någon tillräckligt väl för att engagera sig... Tillräckligt väl för att bry sig.. Tillräckligt väl för att vilja vara just Någon...

Det finns absolut personer i mitt liv som jag aldrig skulle vilja leva utan. Möten på djupare plan gör att det säkert finns personer där ute som inte vill leva utan mig. Mänsklighetens paradox? Dem vi möter, pratar med och ger en hjälpande hand på vägen - dem bryr vi oss om, gör det svårt att gå. Samtidigt hade livet varit mycket enklare, om än mer innehållslöst, och vi inte gjort det. Jag har aldrig önskat att jag inte skulle ha mött någon enda av de personer jag mött. De gör mig oftast starkare och säkrare i mig själv, och de får mig att utvecklas som människa. Jag hade inte varit den jag är idag om inte vänner och andra i min närhet format mig.

Så hur lätt är det då att gå? Omöjligt, skulle jag vilja svara. Jag varken kan, eller vill, vända ryggen till och bara gå. Inte lyssna. Inte göra ett försök att förstå i alla fall... Kanske lyckas jag inte alltid. Kanske lyckas jag bara sällan. Men jag skulle aldrig kunna låta bli att göra ett försök. Jag vill kunna finnas när jag behövs, lika väl som jag vill att någon ska finnas för mig när jag behöver det. Vänner är viktiga. De finnns. Glöm inte bort det.