Igår var bara en "sån där" dag. Den var hemsk. En sån där dag där när man verkligen bara vill gå tillbaka och lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. En sån där dag när allting ändå bara kommer att gå åt helvete. Föreläsningen var väl okej. Sen grupparbete efteråt. Stress för att hinna med tåget som alltid. När man kommit hem visste man att där väntade mer grupparbete. Ne, igår kände jag bara för att ge upp!

Därför var det så himla underbart att få komma hem. Där stod älskling i köket med middagen färdig. Dessutom fick man en stor varm kram. Det finns bara ingenting på hela jorden som är mer underbart än en kram från någon som verkligen, verkligen älskar en. Man kan verkligen känna kärleken bara strömma emot en! Det var så skönt! Och efter middagen när jag bara skulle upp till sovrummet och byta om så kom han efter mig och la mig hos sig. Jag vet inte hur länge vid låg där i sängen. Jag lyssnade på hans hjärta som slog och han höll bara om mig och strök mig över håret och var allmänt underbar. Från fönstret såg man som vanligt havet. Solen glimtade till här och var på den molnbeströdda himmelen och kysste havet så vackert. Världen stod stilla där en liten stund. Det var bara ett så fint ögonblick! Visst för att jag älskar och uppskattar varje dag tillsammans med min underbara lilla pojk, men vissa guldkorn kommer jag att gömma längst in i hjärtat och ta fram ibland och minnas, men akta mig mycket noga för att tappa. Jag har många sådana från våra år tillsammans. Men igår var det så vackert. Så underbart. Det var verkligen helt ordlös kommunikation. Han visste vad jag själv ville och behövde utan att jag ens visste det själv. Jag börjar nog så smått inse hur nära vi faktiskt har kommit varandra under de här åren...

Och det är inte utan att jag vill komma ännu närmare. Jag hoppas jag får många, många fina år med min älskade Kim framöver. Just nu är relationen djupare än någonsin, och jag skulle aldrig vilja leva utan honom!