Det var mycket folk på tåget idag. Nästan alla platser var upptagna. Segregationens tidiga raslagar från USA och Sydafrka riktigt stack i ögonen. Alla mörkhyade på de sämsta platserna där det är kallast och låter mest. Det låg en äppelskrutt på golvet under ett säte som jag satt och stirrade på. När det är så där mycket folk vet man inte riktigt var man ska göra av blicken. Överallt sitter okända människor, alldeles för nära varandra. Alltid sitter det någon snoffsig affärsman i ett hörn som kröker lite föraktfullt på läppen när någon stiger på eller av. För att inte tala om någon försöker sätta sig bredvid! Skulle han behöva flytta på sin laptop bara för nån idiot inte kan stå upp? Alltid undviker alla att sätta sig nära någon utlänning. Tyvärr spelar det i Sverige ännu ingen roll om du talar perfekt svenska och bott här i hela ditt liv och kallar det för ditt hem - folk ser ändå ner på andra för deras hudfärgs skull...

Just äppelskrutt påminner mig så mycket om sommaren 2001! Då var jag på Sveriges största scoutläger genom tiderna, strax utanför Kristianstad. Vår gästkår kom från Island och när de lite tuffare killarna ville lära sig det fulaste och grövsta ordet som fanns på svenska sa någon snabbt "äppelskrutt". Hur vi andra lyckades hålla oss allvarliga tills de lärt sig uttalet, det begriper jag inte än idag. Gissa om vi låg dubbelvikta av skratt sen när de gick omkring och kaxade och sa äppelskrutt! ;-p

Med Winnerbäck i öronen löser sig dock det mesta. Tåget sniglade sig till sist in till Karlshamns station utan att ens vara sent och jag kunde gå hem. Kallt och blött var det, så Solen i ögonen var ett perfekt låtval, nu längtar jag bara till våren och sommaren! Ge mig värme och sol, någon! Ge mig blå vågor med vitt skum på havet! Ge min ännu en sommar med Fulton! (Och framför allt ge mig godkänt på omtentan ;-p)