Lisa ska snart skriva natioinella prov i svenska. Ett av delproven är som bekant uppsatsen. Jag kommer så väl ihåg min uppsats, dagen jag skrev den och nästan vart enda ord jag skrev. "Från puppa till fjäril" var rubriken på vårt texthäfte. Årets texthäfte heter tydligen "Nattliv" och en av texterna i texthäftet är dessutom en Winnerbäcklåt! Gissa om jag är grön av avundsjuka! Jag ÄLSKAR Winnerbäck och hans förunderligt djupa låttexter! Det var helt oemotståndligt att inte försöka få ihop någonting..! Svenska som alltid varit mitt favoritämne! Fortfarande är båda mina svenskalärare (från nian och gymnasiet) övertygade om att jag förr eller senare kommer att bli författare - det svenska språket är ju något jag verkligen brinner för. Kanske, kanske har de rätt...


Här kommer våren...
Med Winnerbäck på högsta volym i iPoden är ingeting omöjligt. Ingenting. Det blir rätt ensamt bland alla löven. Det blir rätt deppigt, ett liv i skuggan. Så här på kvällen är det ohyggligt.Tankarna snurrade fort. Fortare än hon kunde hinna med. Kängorna klapprade envist mot den kalla trottoaren. Här och där låg det drivor av löv, kommunens parkarbetare var väl inte direkt kända för sin snabbhet kanske. Det var kallt ute för att vara mars. Gatlyktorna kastade sitt trista, välbekanta sken över gamla bilar, trasiga leksaker och nedklottrade bänkar och busshållplatser. Här och var djupnade mörkret och på långt håll såg det ut som mörka fläckar, när väl en gatlykta var sönderslagen kunde det dröja år innan någon kom på tanken att laga den i de här kvarteren. Men det var här hon var uppväxt och det var här hon trivdes. Vilken annan tjej som helst skulle aldrig röra sig ute i de här kvarteren efter midnatt, men det här var hennes hem. Tårarna hade för länge sedan torkat på kinderna, möjligtvis hade de lämnat spår i sminket runt ögonen och på kinderna. Promenaden hem hade varit lång. Hem! Gud vad skönt det kändes att bara tänka ordet! Hem! Äntligen var hon hemma igen! De senaste månadernas teater borta i de ”riktiga” kvarteren hade varit hemska när hon tänkte tillbaka på det. Äntligen kunde hon vara sig själv igen och slippa låtsas vara någon hon aldrig skulle kunna bli!

Det hade varit hans leende som hade lockat henne dit, och den nya bilen. Cigaretterna. Alkoholen. Allt det förbjuda, och då såklart pengarna. Han hade fått i utbyte vad han krävde. Sex. Då hade det varit ett billigt pris för den status hon fick. För alla presenter och för att äntligen ha en adress hon inte skämdes över. Nu skämdes hon över att hon faktiskt hade skämts över sitt liv! Hon skulle aldrig kunna bli någon snofsig överklassbrud, så varför hade hon ens försökt? Ensamheten. Såklart ensamheten. Den var överväldigande, kvävande och tung. Och hon visste inte hur länge hon skulle kunna undgå att bli krossad av den. Natten och mörkret hade en lugnande och tröstande effekt, men det var ändå inte mer än ett liv i skuggan.

Jag vill bara gå hem med dig, jag vill gå hem med dig. För en gångs skull hånade Winnerbäck henne, och samtidigt hade han ju så rätt. Hon ville bara slippa ensamheten. Det var därför. Det var så det hela hade startat. När ingen i vanliga fall ville ta i henne ens med tång hade hon blivit patetiskt glad över erbjudandet. Det fanns i alla fall någon som vill ha just henne. Innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Om hon ändå bara hade tänkt efter lite innan! Var det verkligen värt vilket pris som helst? Naturligtvis inte, men då hade det inte alls känts så. Tårarna rann igen och asfalten och löven smälte ihop till en enda suddig massa. Mörkret under en trasig gatlykta tycktes sluta sig runt henne och sluka henne helt. Hon sjönk ner med ryggen längs den sjaskiga gråblå betongväggen. Varför hade hon inte tänk efter för? Hon som i vanliga fall var så smart! Högsta poäng på proven! Visserligen hade hon alltid misstänkt att äkta kärlek skulle vara helt orationellt, men det hade ju inte ens varit någon äkta kärlek…

Släpande steg på nattvåta trottoarer. ”Jasså du är tillbaka nu”. Zack. Som alltid Zack. Kvarterets buse. Alla förortsbarns hjälte, men fruktad av alla andra. Hon bara nickade svagt. Zack skrämde henne inte för fem öre, de hade lekt i sandlådan på gården tillsammans som små. ”Kom. Jag följer dig till porten”. Vill jag gå hem med dig, jag vill bara gå hem med dig. Genom vårens första rodnade natt. En stark hand tar hennes och drar upp henne på benen. Dubbla steg mot den kalla trottoaren. Visst var det väl ändå lite ljusare ute? Inte fullt så nattsvart? Var mörkret inte lite mer genomtränglig? Som alltid när man är två. Lite lättare.