För er som känner mig kommer det knappast som någon nyhet att jag älskar att läsa, och att jag tidigare läst i princip all min lediga tid... Något av det jag uppskattar mest här i livet är en riktigt välskriven bok! Helst läser jag en riktigt ruggig deckare, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta andra typer av litteratur. Som bevis på det tänkte jag idag ge ett litet tips om Kahlil Gibran.

Denne man föddes i slutet av 1800-talet i Libanon för att senare emigrera till USA. Han var konstnär och författare, och ett av hans verk heter Profeten. Det är en samling av 26 poetiska essäer som rymmer betraktelser över livets mysterier. Den skrevs i början av 1920-talet och ligger än idag på den internationella bestsellerlistan och används fortfarande flitigit vid bröllop, barndop och begravningar. Nedan följer två utdrag ur denna skrift. Bilden i slutet av texten återfinns i boken Profeten som är illustrerad av författaren själv.



Dina barn

Dina barn tillhör inte dig,
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
de kommer genom dig, men inte från dig,
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar,
ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i morgondagens land
som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem,
Men försök inte att göra dem lika dig själv.
Ty livet går inte tillbaks, och dröjer inte vid igår.
Ni är de bågar från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig
och han böjer dig med sin makt
för att hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i bågskyttens hand.
För liksom han älskar pilen, som flyger, älskar han också bågen,
som är stadig.



Ur: Om kärlek

Men låt det vara rymd i er samhörighet och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät icke av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.
Giv era hjärtan, men icke i varandras förvar, ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära, ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Människors möte av Hjalmar Gullberg

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred;
sådant var främlingas möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.


Det kan tyckas sorgligt att skriva eller säga så. Att drömma om en värld med bara korta, flyktiga möten. Men hur mycket enklare är det inte innan engagemanget sätter in..?

Jag har en tendens att dras till långa möten tror jag. Att dras till ensamma eller ledsna människor som bara behöver Någon. Det är inget jag självmant väljer. "Det bara blir" som Emil i Lönneberga säger om sina hyss. Hur mycket enklare hade det inte varit om livet varit flyktigt... Om man aldrig lärt känna någon tillräckligt väl för att engagera sig... Tillräckligt väl för att bry sig.. Tillräckligt väl för att vilja vara just Någon...

Det finns absolut personer i mitt liv som jag aldrig skulle vilja leva utan. Möten på djupare plan gör att det säkert finns personer där ute som inte vill leva utan mig. Mänsklighetens paradox? Dem vi möter, pratar med och ger en hjälpande hand på vägen - dem bryr vi oss om, gör det svårt att gå. Samtidigt hade livet varit mycket enklare, om än mer innehållslöst, och vi inte gjort det. Jag har aldrig önskat att jag inte skulle ha mött någon enda av de personer jag mött. De gör mig oftast starkare och säkrare i mig själv, och de får mig att utvecklas som människa. Jag hade inte varit den jag är idag om inte vänner och andra i min närhet format mig.

Så hur lätt är det då att gå? Omöjligt, skulle jag vilja svara. Jag varken kan, eller vill, vända ryggen till och bara gå. Inte lyssna. Inte göra ett försök att förstå i alla fall... Kanske lyckas jag inte alltid. Kanske lyckas jag bara sällan. Men jag skulle aldrig kunna låta bli att göra ett försök. Jag vill kunna finnas när jag behövs, lika väl som jag vill att någon ska finnas för mig när jag behöver det. Vänner är viktiga. De finnns. Glöm inte bort det.

Någon har klarat sin första omtenta! Trodde verkligen aldrig jag skulle vara glad över att säga det, men det är jag! Känns grymt skönt att ha det gjort..!

Haha och det är inte det enda som känns skönt..! Igår fullkomligt krossade jag Leo och Kim i ett av deras dataspel! Gissa om det kändes bra eller..?! Särskilt som Leo sa "men ni tjejer har ju ingen chans" innan vi började! Haha akta er pojkar små, för mos det blev ni!

I övrigt är det som vanligt en massa plugg. Det känns skönt att ha kommit igång igen med föreläsningar efter "lovet". Idag var det repetition från mikro-delen i den första kursen av samhällsekonomi - helt okej. Man kommer faktiskt ihåg mycket mer än man tror!

Annars händer det inte så mycket. Imorgon blir det väl antagligen lite till av den där hemska excellabben innan den ska lämnas in. Jag gillar inte att ha sådant hängande över mig, så nu måste vi verkligen se till att få in den!

Imorgon ska jag försöka skriva något vettigt här, och inte bara en massa trams... Men det har varit lite ont om tid idag... hittade förresten världens snyggast kuddar till soffan idag, nån som vill komma och provsitta..? Hur mysigt som helst! Bjuder gärna på lite fika med... ;-p

Är något som alla verkligen behöver så är det någon att lita på. Någon att få dela allt jobbigt, och även alla glädjeämnen, med. Någon att alltid kunna ringa och prata med när det verkligen behövs. Någon man kan väcka mitt i natten och som man ändå kan höra ler i andra änden av telefonen av din röst. Av att få vara ditt stöd när det behövs.

Det är kanske något som oftast är lättare för tjejer. Tjejer pratar. Tjejer pratar alltid om allt. De kan och vågar visa sina känslor på ett helt annat sätt än killar. Killar som alltid ska vara tuffa och aldrig visa någonting på utsidan, men som ändå är ledsna och nere och gråter - bara det att de inte vågar låta någon se eller veta om det. Och en viktig sak till, killar kan inte kramas...!

Så är det tyvärr. Vem minns inte högstadiet en måndag morgon? Tjejer i stora klungor överallt som skriker "Heeej! Gu' va kul å se dig igen gumman!" och kastar sig om halsen på varandra efter att bara ha varit ifrån varandra en helg - och killar som hänger lite halvcoolt runt skåp och bänkar och hälsar varandra med lätta boxningar på överarmen och "Fan va kasst HV spelade."

Killar ska helt enkelt helst av allt bete sig som oförstörbara robotar med stenansikte och inte säga ett ord eller visa en min när kompisarna säger "Fan jag hörde att den där snygga blondinen dumpade dig... Men va fan, det är ju Folkets Park den här helgen, så brudar finns det ju alltid gott om..." Där ska killen ifråga klämma in ett litet fånigt skratt... De ska skratta åt sig själva fast kanske "den där blondinen" var deras livs kärlek! Så går det inte till när en tjejs bästa väninna ska trösta sin tjejkompis som blivit dumpad. För det första tillåts en tjej att ringa och gråta, men det gör inte en kille... När man väl har pratat i telefon en halv evighet så är det dags att bästa vännen kommer över. Ni sitter sedan i sängen och dricker te och pratar hela natten och du kramar henne och håller om henne och säger att allting kommer att ordna sig och att han ändå var ett svin som inte var värd en så bra människa. Framåt småtimamrna somnar ni efter att ha gråtit floder båda två och dagen efter skiter man i allt annat än att se till att tjejkompisen har det bra.

Det är bara en av många saker som är så orättvisa i livet. Män kanske har högre lön än kvinnor, men kvinnor har alltid någon som bryr sig om dem. Det finns alltid någon för dem där, någon som de kan lätta sitt hjärta för. Och det är viktigt. Mycket viktigare än materiella saker. Så stackars alla fattiga män... Men säger jag nu inte emot mig själv? Påstod jag inte nyss att vi alla behöver någon vi litar blint på? Någon vi kan anförtro allt? Givetvis är det så, så se dig om i din omgivning. Där finns säkert många som behöver en person de alltid kan lita på. Någon som alltid ställer sig på deras sida, oavsett omständigheter. Någon att få prata med och få en kram av när det verkligen behövs. Sådana människor är guld värda! För världen är du kanske bara en enda människa, men för en människa kan du vara hela världen...

Våga se dig om...

Så skulle man kunna beskriva den kommande veckan! Jag är nämligen LEDIG! Så himla skönt! Inte en förläsning och framför allt ingen tenta att plugga till! Bara göra ingenting (okej svara på några frågor vi fick av Sune, men men...) slappa och ha det allmänt underbart! Det ska bli en massa långa promenader längs den underbart vackra strandpromenaden, alldeles för många timmar på msn för att ta igen sånt man inte hunnit med, alldeles för mycket blogande å självklart ska jag hinna med att skämma bort min älskade pojk riktigt ordentligt..! Förstår inte hur någon kan stå ut med mig dagarna innan en tenta ;-p

Igår firade vi i alla fall att älskling nu är ett år äldre och Regina och Lisa var på besök! Det är alltid lik roligt att få besök :-D Vi åt, pratade och gick och kikade lite på stan. Leo, Jimmy m.fl. har lanat klart nu så snart kommer väl mer eller mindre allt att återgå till lite mer normala rutiner igen ;-p Städade gjorde vi också igår innan vi fick besök så jag vet knappt ens vad jag ska göra med all tid nu! Så himla skönt det var riktigt, riktigt länge sedan man kände sig så här ledig!

Hur fick man fram den kalkylmässiga kapitalkostnaden efter skatt nu igen? Vad var skillnaden mellan det och kapitalvärde efter skatt? Var det vid vertikal eller horisontell snittning som man använde reguladetri? Vad är balanserat styrkort och intellektuellt kapital?

Ovanstående (och ungefär tusen andra saker) är sådant som snurrar i huvudet dagen före omtenta i ekonomistyrning! Och hur kan jag då vara så säker på det? Jo, för idag är det dagen innan omtentan i ekonomistyrning..! Jag är nervös! Så jag var bara tvungen att sätta mig här och skriva av mig lite nervositet. Underligt hur de kan kännas bättre efteråt, men det gör det! Det är ungefär som när man är riktigt ledsen eller arg och sätter sig och skriver i dagboken, det känns också mycket bättre och lättare efteråt.

Idag har jag då som ni kanske redan gissat pluggat, pluggat - och så har jag pluggat lite också... Det är fortfarande skitsvårt att veta hur man ska plugga och vad man ska plugga på eftersom vi ju får ha med oss litteraturen. Men klart man gör ett tappert försök. Dessutom är det här min första omtenta, och fler ska det katten inte bli! Det känns hur surt som helst att slösa bort en hel fredag, som man kunde varit ledig, på att sitta och skriva omtenta i fem timmar! Precis som förra gången kommer jag säkert att gå tre minuter innan tiden är slut...

Imorgon är det ju också den 13 februari och då fyller min älskade lillpojk 21 år! Så mycket till firande kommer det nog inte bli förrän på lördagen iofs. Kim jobbar nämligen eftermiddag så han har redan åkt till jobbet när jag kommer hem ifrån tentan :-( Dålig tajming..!

Idag är det alldeles mulet och tråkigt utanför fönstret. Solen vill inte titta fram ens för en liten sekund. Snön ligger dock vit och fin lite här och var och lyser upp, så det är inte så mörkt ändå. Det märks också att solen är framme längre och längre för varje dag som går. Idag när jag vaknade strax efter halv åtta så var den redan uppe.

Nehe, tyvärr borde (och måste) jag återgå till mina böcker, för om jag inte gör det och misslyckas även på omtentan kommer jag hela tiden att grubbla på om jag kunde ha gjort mer för att lyckas... På tal om misslyckade så delar jag gärna med mig av några fina ord på vägen om just misslyckande. Som med många bevingade och vackra ord så är ursprunget okänt...


Lärdomar av att misslyckas

Ett misslyckande betyder inte att jag är en förlorare - det betyder att jag inte har lyckats än.
Ett misslyckade betyder inte att jag ingenting har åstadkommit - det betyder att jag har lärt mig någonting.
Ett misslyckade betyder inte att jag har varit dåraktig - det betyder att jag vågade försöka.
Ett misslyckade betyder inte att jag saknar förmåga - det betyder att jag måste göra något annorlunda.
Ett misslyckade betyder inte att jag är värdelös - det betyder att jag inte är perfekt.
Ett misslyckade betyder inte att jag slösat bort mitt liv - det betyder att jag har en bra anledning att börja om.
Ett misslyckade betyder inte att jag aldrig mer kommer att lyckas - det betyder att jag får öva mer.

Igår var bara en "sån där" dag. Den var hemsk. En sån där dag där när man verkligen bara vill gå tillbaka och lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. En sån där dag när allting ändå bara kommer att gå åt helvete. Föreläsningen var väl okej. Sen grupparbete efteråt. Stress för att hinna med tåget som alltid. När man kommit hem visste man att där väntade mer grupparbete. Ne, igår kände jag bara för att ge upp!

Därför var det så himla underbart att få komma hem. Där stod älskling i köket med middagen färdig. Dessutom fick man en stor varm kram. Det finns bara ingenting på hela jorden som är mer underbart än en kram från någon som verkligen, verkligen älskar en. Man kan verkligen känna kärleken bara strömma emot en! Det var så skönt! Och efter middagen när jag bara skulle upp till sovrummet och byta om så kom han efter mig och la mig hos sig. Jag vet inte hur länge vid låg där i sängen. Jag lyssnade på hans hjärta som slog och han höll bara om mig och strök mig över håret och var allmänt underbar. Från fönstret såg man som vanligt havet. Solen glimtade till här och var på den molnbeströdda himmelen och kysste havet så vackert. Världen stod stilla där en liten stund. Det var bara ett så fint ögonblick! Visst för att jag älskar och uppskattar varje dag tillsammans med min underbara lilla pojk, men vissa guldkorn kommer jag att gömma längst in i hjärtat och ta fram ibland och minnas, men akta mig mycket noga för att tappa. Jag har många sådana från våra år tillsammans. Men igår var det så vackert. Så underbart. Det var verkligen helt ordlös kommunikation. Han visste vad jag själv ville och behövde utan att jag ens visste det själv. Jag börjar nog så smått inse hur nära vi faktiskt har kommit varandra under de här åren...

Och det är inte utan att jag vill komma ännu närmare. Jag hoppas jag får många, många fina år med min älskade Kim framöver. Just nu är relationen djupare än någonsin, och jag skulle aldrig vilja leva utan honom!

Jaha, så satt man ännu en gång framför datorn istället för att göra allt det där som man kanske borde göra, typ plugga till omtentan och så ;-p

Idag står ytterligare en föreläsning i samhällsekonomi så programmet. Det är riktigt ruskigt intressant även om själva namnet kanske antyder viss tristess. Det börjar också bli läskigt när man tänker på framtiden. Nu har jag klarat av mer än halva tiden fram till min bachelor's degree. Visserligen har jag redan bestämt mig för att läsa magister direkt efter och vid samma högskola, men efter magisterexamen väntar en del viktiga beslut som jag är väldigt glad att jag slipper ta redan nu! Ärligt talat har jag nog ingen aning om var någonstans jag vill läsa min masterexamen bland annat!

Haha på tal om samhällsekonomin så har vi en hyfsat skön föreläsare just nu. Hur som så drog han en liten kort historia  om lärdomar på tavlan innan vi slutade en av föreläsningarna någon gång i förra veckan. Historien gick så här:
Det var en gång tre möss som var ute på promenad. Plötsligt kom de till en pöl. Den första musen blev lite tveksam men gick runt pölen, precis vid kanten. Den andra musen var ännu mer tveksam och tog en ännu längre omväg. Den tredje musen såg ju hur de andra två hade tvekat så han backade, tog sats och landade... mitt i pölen!

"Och vad kan man då dra för slutsats av det här?" frågade vår föreläsare.

 - Jo, ju mer sats desto blötare mus. Och med detta avslutade han föreläsningen. Min klass kanske har konstig humor, men vi tyckte iaf det var kul ;-p

Lisa ska snart skriva natioinella prov i svenska. Ett av delproven är som bekant uppsatsen. Jag kommer så väl ihåg min uppsats, dagen jag skrev den och nästan vart enda ord jag skrev. "Från puppa till fjäril" var rubriken på vårt texthäfte. Årets texthäfte heter tydligen "Nattliv" och en av texterna i texthäftet är dessutom en Winnerbäcklåt! Gissa om jag är grön av avundsjuka! Jag ÄLSKAR Winnerbäck och hans förunderligt djupa låttexter! Det var helt oemotståndligt att inte försöka få ihop någonting..! Svenska som alltid varit mitt favoritämne! Fortfarande är båda mina svenskalärare (från nian och gymnasiet) övertygade om att jag förr eller senare kommer att bli författare - det svenska språket är ju något jag verkligen brinner för. Kanske, kanske har de rätt...


Här kommer våren...
Med Winnerbäck på högsta volym i iPoden är ingeting omöjligt. Ingenting. Det blir rätt ensamt bland alla löven. Det blir rätt deppigt, ett liv i skuggan. Så här på kvällen är det ohyggligt.Tankarna snurrade fort. Fortare än hon kunde hinna med. Kängorna klapprade envist mot den kalla trottoaren. Här och där låg det drivor av löv, kommunens parkarbetare var väl inte direkt kända för sin snabbhet kanske. Det var kallt ute för att vara mars. Gatlyktorna kastade sitt trista, välbekanta sken över gamla bilar, trasiga leksaker och nedklottrade bänkar och busshållplatser. Här och var djupnade mörkret och på långt håll såg det ut som mörka fläckar, när väl en gatlykta var sönderslagen kunde det dröja år innan någon kom på tanken att laga den i de här kvarteren. Men det var här hon var uppväxt och det var här hon trivdes. Vilken annan tjej som helst skulle aldrig röra sig ute i de här kvarteren efter midnatt, men det här var hennes hem. Tårarna hade för länge sedan torkat på kinderna, möjligtvis hade de lämnat spår i sminket runt ögonen och på kinderna. Promenaden hem hade varit lång. Hem! Gud vad skönt det kändes att bara tänka ordet! Hem! Äntligen var hon hemma igen! De senaste månadernas teater borta i de ”riktiga” kvarteren hade varit hemska när hon tänkte tillbaka på det. Äntligen kunde hon vara sig själv igen och slippa låtsas vara någon hon aldrig skulle kunna bli!

Det hade varit hans leende som hade lockat henne dit, och den nya bilen. Cigaretterna. Alkoholen. Allt det förbjuda, och då såklart pengarna. Han hade fått i utbyte vad han krävde. Sex. Då hade det varit ett billigt pris för den status hon fick. För alla presenter och för att äntligen ha en adress hon inte skämdes över. Nu skämdes hon över att hon faktiskt hade skämts över sitt liv! Hon skulle aldrig kunna bli någon snofsig överklassbrud, så varför hade hon ens försökt? Ensamheten. Såklart ensamheten. Den var överväldigande, kvävande och tung. Och hon visste inte hur länge hon skulle kunna undgå att bli krossad av den. Natten och mörkret hade en lugnande och tröstande effekt, men det var ändå inte mer än ett liv i skuggan.

Jag vill bara gå hem med dig, jag vill gå hem med dig. För en gångs skull hånade Winnerbäck henne, och samtidigt hade han ju så rätt. Hon ville bara slippa ensamheten. Det var därför. Det var så det hela hade startat. När ingen i vanliga fall ville ta i henne ens med tång hade hon blivit patetiskt glad över erbjudandet. Det fanns i alla fall någon som vill ha just henne. Innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Om hon ändå bara hade tänkt efter lite innan! Var det verkligen värt vilket pris som helst? Naturligtvis inte, men då hade det inte alls känts så. Tårarna rann igen och asfalten och löven smälte ihop till en enda suddig massa. Mörkret under en trasig gatlykta tycktes sluta sig runt henne och sluka henne helt. Hon sjönk ner med ryggen längs den sjaskiga gråblå betongväggen. Varför hade hon inte tänk efter för? Hon som i vanliga fall var så smart! Högsta poäng på proven! Visserligen hade hon alltid misstänkt att äkta kärlek skulle vara helt orationellt, men det hade ju inte ens varit någon äkta kärlek…

Släpande steg på nattvåta trottoarer. ”Jasså du är tillbaka nu”. Zack. Som alltid Zack. Kvarterets buse. Alla förortsbarns hjälte, men fruktad av alla andra. Hon bara nickade svagt. Zack skrämde henne inte för fem öre, de hade lekt i sandlådan på gården tillsammans som små. ”Kom. Jag följer dig till porten”. Vill jag gå hem med dig, jag vill bara gå hem med dig. Genom vårens första rodnade natt. En stark hand tar hennes och drar upp henne på benen. Dubbla steg mot den kalla trottoaren. Visst var det väl ändå lite ljusare ute? Inte fullt så nattsvart? Var mörkret inte lite mer genomtränglig? Som alltid när man är två. Lite lättare.

Nyss hade jag en mysig, snäll, glad och lycklig pojk - nu har jag en sur. Och allt detta för en liten sladd som jag inte ens begriper hur den ser ut! (Okej, okej för alla vetgiriga geeks så lägger jag väl in en bild på sladdaset som förstörde min fredagkväll!) Kim har alltså fått alla sina nya datordelar idag och började såklart skruva ihop det så fort han bara kunde. Tyvärr saknas det alltså en sådan här sladd som ska förse grafikkortet med ström ifrån nätdelen. Geeks-prat jag vet... Men det hade varit lite roligt att förstå varför min fredagkväll helt plötsligt inte blev hälften så mysig som den var innan..! Nehe... nu tänker jag utmana ödet och gå och pussa med min lille pojk och se om han kanske kan bli något mindre sur... bara lite - det skulle vara en klar förbättring!

I övrigt har dagen varit mycket bra! Den inleddes med frukost på Konditori Kristin tillsammans med Evelyn - hur mysigt som helst var det och vi satt och pratade i evigheter verkligen! Det var bäst, det måste vi göra om någon gång! Inte helt fel att sitta där med världens härligaste baguette, ett stort glas varm choklad och göra det som tjejer gör bäst tillsammans - nämligen prata!

Det är väl kanske bäst att lägga sig tidigt ikväll antar jag, för imorgon kommer Kim säkert jaga livet ur mig tills han har hittat en sån där sladd ;-p När han kan sitta framför sin älskade dator så blir det äntligen tyst på honom, och inte en sekund innan dess... Så håll nu alla tummar för att han hittar det där sladdaset imorgon!

Dagen går verkligen helt att beskriva med bara ord från en enda Winnerbäck låt! Löjligt lätt ska det ju inte vara, så de kommer givetvis inte i ordning ;-) Issa tar du den inte på första ordet blir jag besviken :-p

utan farthinder och konsumkort
Vilket var exakt va dagen inleddes med. Ett långt besök på mataffären för att veckohandla.

grävmaskin
Som gräver upp gatan precis utanför huset. Why? Ingen som vet, ingen som vet...

tandläkarväder
Är det inte fint väder vid kusten så är det tandläkarväder. Gråmuel. Trist. Kan det inte finnas något mellanting?

nåt som inte var Ikea, nåt som inte hade lösningen i kanten
Lite så känns livet just nu. Det är tyvärr inte så lätt som att bara följa livets bruksanvisning och flyta med. Ibland saknas helt enkelt lösningen. Början är lika diffus som slutet. Rotlöst är det just nu. Trots alla nya underbara vänner här nere så känns det inte som om man helt passar in varken här eller i Vetlanda. Som om man alltid är någonstans mitt emellan. På språng. Ut på havet och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började. I  Vetlanda är jag född och uppvuxen - så kan jag då tänka mig att återväna och leva resten av livet där? Jag blir nästan lite rädd för mig själv när jag märker hur starkt mitt nej faktiskt är. Jag kan inte återvända. Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.

och nånstans där så blev jag den jag är nu
Snart är jag verkligen vuxen. Det här är jag. Jag har formats och påverkats av många människor i mitt liv - och börjar nu bli den jag ska vara. Ambitiös. Ansvarstagande. Vuxen. Jag satt igår och läste i gamla dagböcker. Det blev inte alls som man trodde. Kanske inte är meningen för den delen h

eller. Det här är mitt liv just nu. Det består av Kim, plugg och underbara vänner. Och jag skulle inte byta det mot någonting i hela världen. Men det var ingenting jag någonsin trodde. Det var inte så här det skulle bli. Och tur är väl det, för shit vad tråkigt det skulle vara att leva om inte livet bjöd på några överraskningar här och var!

Söndermarken
©Lars Winnerbäck

Det var mycket folk på tåget idag. Nästan alla platser var upptagna. Segregationens tidiga raslagar från USA och Sydafrka riktigt stack i ögonen. Alla mörkhyade på de sämsta platserna där det är kallast och låter mest. Det låg en äppelskrutt på golvet under ett säte som jag satt och stirrade på. När det är så där mycket folk vet man inte riktigt var man ska göra av blicken. Överallt sitter okända människor, alldeles för nära varandra. Alltid sitter det någon snoffsig affärsman i ett hörn som kröker lite föraktfullt på läppen när någon stiger på eller av. För att inte tala om någon försöker sätta sig bredvid! Skulle han behöva flytta på sin laptop bara för nån idiot inte kan stå upp? Alltid undviker alla att sätta sig nära någon utlänning. Tyvärr spelar det i Sverige ännu ingen roll om du talar perfekt svenska och bott här i hela ditt liv och kallar det för ditt hem - folk ser ändå ner på andra för deras hudfärgs skull...

Just äppelskrutt påminner mig så mycket om sommaren 2001! Då var jag på Sveriges största scoutläger genom tiderna, strax utanför Kristianstad. Vår gästkår kom från Island och när de lite tuffare killarna ville lära sig det fulaste och grövsta ordet som fanns på svenska sa någon snabbt "äppelskrutt". Hur vi andra lyckades hålla oss allvarliga tills de lärt sig uttalet, det begriper jag inte än idag. Gissa om vi låg dubbelvikta av skratt sen när de gick omkring och kaxade och sa äppelskrutt! ;-p

Med Winnerbäck i öronen löser sig dock det mesta. Tåget sniglade sig till sist in till Karlshamns station utan att ens vara sent och jag kunde gå hem. Kallt och blött var det, så Solen i ögonen var ett perfekt låtval, nu längtar jag bara till våren och sommaren! Ge mig värme och sol, någon! Ge mig blå vågor med vitt skum på havet! Ge min ännu en sommar med Fulton! (Och framför allt ge mig godkänt på omtentan ;-p)

Idag är det bara en sådan Där dag. Man varken vill eller orkar göra någonting speciellt. Av ingen anledning alls har jag tänk på mormor. Jag satt som vanligt på tåget på väg till Ronneby och bara gjorde ingenting. Med Winnerbäck på hög volym i iPoden brukar tankarna vandra lite som de vill, och den här gången bara kunde jag inte sluta tänka på henne. Jag tror inte på gud för fem öre, men jag kunde bara inte låta bli att sätta citatet som överskrift. Liven är inte alltid som det borde vara, och det som hände henne var så totalt meningslöst.

Därför satt jag idag och tänkte på alla de gånger vi bodde hos mormor och morfar och väckte dem allt för tidigt och hörde sagor i timmar i sträck innan det blev frukost. Alla gånger vi följde med mormor på den lilla stigen till affären och fick välja vilket godis vi ville innan vi gick hem igen. Varje gång vi badade vid sommarstugan i Bjerken och alla gånger som mormor sov hemma hos oss i Vetlanda i gärstrummet och vi smet ner och hörde morgonsagor. Jag har så många fina minnen av mormor från min barndom, och jag kunde bara inte sluta tänka på henne idag. Det känns så konstigt och fel att hon inte längre finns... Nu är det ett tag sedan hon gick bort, men jag kommer aldrig att kunna vänja mig vid att hon inte längre finns. Hon och morfar fick över 60 år tillsammans, något som är få förunnat. Jag kan inte låta bli på att tänka på hur det skulle vara om jag och Kim fick så lång tid tillsammans. Fick bli gamla tillsammans. Med dagens skilsmässostatistik är chansen försvinnande liten, men den finns där ändå!

Skrik, gräl och bråk överlåter jag gärna till andra. Tillsammans med min älskade pojk vill jag ha kärlek, lycka, barn, hus och allt annat som hör till den som man verkligen, verkligen vill dela livet med! Just nu sitter jag mest uppe och väntar på att han ska komma hem från jobbet, han jobbar eftermiddag/natt den här veckan. Det känns så konstigt att gå och lägga sig utan någon som lägger sig nära, ger godnatt-kyss och håller om en tills man somnar. Det gör mig inget att vänta - jag väntar ju på min älskade Kim!

Till mormors minne har jag idag valt en fjäril som bild. Hon älskade sommaren med alla dess vackra blommor och fjärilar... Sommartugan i Bjerken... Fjällvandringar... Picknick vid Kleva gruva med hela familjen... Om jag någon gång får för mig att tatuera mig bilr det en fjäril för din skull.

Jaha, så var det om igen dax för en sån där hemsk sak - en tenta alltså. Dessutom klockan 15-20 en fredag! Hallå?! Kan nån begripa varför tentasamordnaren valde en sådan hemsk tid?! Dessutom är ämnet ekonomistyrning, vilket inte direkt gör mig lyckligare - det är väldigt intressant, men inte världens lättaste..! Så nu på fredag "smäller det"...

Smäller gör det förresten redan nu, på Kims dator. Han sitter nämligen och spelar Command and Conquer III - Tiberium Wars tillsammans med lillebror Leo, Leos tjej Emelie och Jimmy. Lite utomjordningar, några halvt normala gubbar och en väldig massa monster i olika färger... Strategispel är det, alltså en Marcus-favorit. Men några halvsnygga algoritmer borde man kunna komma långt i det spelet ;-p Haha självklart kan en fd. NV-elev inte tänka sig att spela som alla andra - ska det ha någon mening alls måste man ju RÄKNA på det såklart ;-p Nåja vi får väl se, en bärbar är inte direkt menad som speldator, i vanliga fall behöver den här stackarn mest klara av msn, internet, word och excel...

Grejen med att ha en geek till sambo är just den att man liksom får lära sig att roa sig på hans villkor också ibland, annars blir det lätt alldeles för många ensamma kvällar. Önskar bara han kunde lära mig något annat är spel som bara går ut på döda-så-många-som-möjligt-så-fort-som-möjligt... ;-) Nå strategi är väl kanske ett litet steg på vägen... Något ska man väl kunna använda all matte till ;-p Och nu innan tentan får man väl vara tacksam för lite tid, men i övrigt...! ;-p

Geeks! :-p

Idag har solen lyst från en klarblå himmel. Den gnistrar i snön, hoppar över hustaken och kastar sig i havet. Det är så vackert! Efter några timmars planlöst strövande i underbar natur, och många fruktlösa försök att fånga det underbara på film (jaja, på minneskort då, men hur poetiskt låter egentligen det?! ;-p) återvände jag hem. Huset där vi bor är så vackert nu i vintertid. Det ligger snö överallt där snö kan ligga och här och var hänger några små istappar. Tänk så länge huset har stått där, med majestätisk utsikt över havet. Jag är så glad att vi fick lite snö här nere i år, det blir så ljust och fint ute då!

Just nu är hela livet ganska ljust. Om några ynka månader är vi förhoppningsvis ägare till en underbar liten shiba-valp från kennel Chonix i Malmö! Vi har väntat, hoppats å längtat så länge nu! Ett mycket efterlängtat tillskott till vår lilla "familj"! Håll tummarna för oss nu! Snart föds första valpkullen!

Det enda orosmolnet på min himmel just nu är, som vanligt, tenta. Usch vad jag hatar dem, jag önskar man bara kunde få slippa! Kanske skulle jag inte ha tagit mig jullov ;-p Men skönt var det att få ha flera veckor ledigt tillsammans med min älskling! Nåja, dagens promenad har fått mig på så underbart bra humör att inte ens tentan stör eller oroar just nu!

Undret är inte att flyga i luften eller gå på vattnet, utan att vandra på jorden.

Jaha, nu var det helt plötsligt ett nytt år, och verkligen en evighet sedan jag bloggade senast! Den 18 december packade vi den lilla bilen till gränsen och körde "hem" till Vetlanda för att tillbringa helgerna med familj och gamla vänner. Och julfirande blev det minsann... Det där med att ha skilda föräldrar är definitivt inte bara en fördel ska jag be att få tala om! Man tröttnar lätt på julmat efter si sådär en fyra julbord på tre dagar... Jaja, hur som var det mysigt och trevligt att få träffa alla. I mellandagarna hann vi också med att skruva med en hel uppsättning bilar. Inte bara vår lilla golf utan också några saabar och en ford hanns med hemma i pappas verkstad.

Jag har också åkt skridskor, eller snarare försökt lära mig åka. Jag kan fortfarande inte stanna, hur mycket min älskade lilla bandyspelare än försöker lära mig. (Emmie vet precis hur bra han är på att lära någon stanna ;-p) Björn och Fredrik var gulliga nog att rädda min yngsta lillebrors skridskor och slipa dem när vi var där och åkte, lite fusk kanske att låta Björn som i vanliga fall slipar åt A-laget fixa Kims skridskor när han bara spelar i Korpen ;-p Nå hur som var det roligt att få umgås med syskonen Haglund en sista gång innan de sprids ut. Leo flyttar upp till sin flickvän i Storfors och jag och Kim ska ju snart återvända hem till Karlshamn, kvar blir Lisa.

Och nu är det redan nytt år! Det ska minsann bli ett spännande år, 2009. Jag och Kim väntar ivrigt på nyheter om en liten hundvalp! Vi hoppas på ett fortsatt fint år nere i Karlshamn, där vi trivs jättebra! Själv har jag en massa tentor framför mig medan Kim har jobb. Leo har flyttat hemifrån och Lisa ska börja gymnasiet senare i år. Det är så mycket som kommer att hända under 2009! (Nå mest  väntar vi kanske ändå på något med fyra ben och svans ;-p) Året har i alla fall börjat och slutat mycket bra med en underbar nyårsfest uppe hos familjen Lindh! Riktigt kul hade vi! Det börjar bli tradition på allvar nu med nyårsfirande tillsammans med Roine, Ida, Teddy, Wirran, Liz, Maggan, Robin, Matte, Pontus, Natta m.fl. Underbart att få träffa alla igen!

Hoppas ni alla får ett fint 2009!

Liksom varje år blev det traditionellt julbak med pepparkakor och lussekatter. Det där med traditioner alltså! Nedra mamma som inte bara inför hembakat fika, hemlagade middagar och diverse annat - utan också hemgjord sylt och saft! Det går ju bara inte att sluta! Det är alldeles, alldeles för gott! Nåja, jag får väl "ge igen" genom att föra traditionerna vidare till mina egna barn någon gång i framtiden ;-)

Hur som var det upp tidigt på lördagen och raka vägen in i köket för att göra degen till lussekatterna. Älskling blandade som vanligt :-). Efteråt blev det frukost och sedan hade degen jäst klart och det var dags att baka ut dem. Åå vad söt han var min lilla älskling, precis lika söt som förra julen! Degen klabbade överallt för honom och hela han såg nästan ut som en lussekatt. Därför övergick han till att lägga de lussekatter jag rullat på en plåt istället, det tyckte han var mer rättvis arbetsfördelning ;-p. En massa julmusik blev det i alla fall och mysigt var det! Lite mjöl här och var där det inte skulle vara mjöl kanske, men aja sånt är livet! Efter fem plåtar lussekatter vad det dags att ta itu med pepperkakorna, Kims stora passion. Jag förstår inte hur någon kan äta så mycket pepparkaksdeg utan att få ont i magen! Nästan 250 pepparkakor blev det innan vi blev klara. Så mysigt var det att stå där och göra pepparkakor tillsammans med lillpojk. Och en massa pussar blev det!

Efter mjölkrig så passar det dock alldeles utmärkt med vattenkrig i duschen, och det råkade det visste också bli... Haha vi kanske behöver en fredsmäklare ;-) Snart är det dock julafton, så kanske ska man börja vara snäll :-p Slog in lillpojks paket innan idag... En sååå perfekt present! Längtar efter att få ge den till honom! Lite senare ikväll är det väl tänkt att det ska bli ännu mer paketinslagning... jag har precis blivit klar med morfars och Kims pappas, men det är finns ju hur många som helst kvar! För snart är det dags att åka till Vetlanda igen! För jul- och nyårsfirande! Jag kan bara tänka mig ur fullproppad golfen kommer att vara när vi ska ha med oss grejer för två veckor, plus alla julklappar! Mamma kommer väl tro att vi tänker flytta in för gott igen när hon ser oss ;-p